04 mar 2016 06:00

04 mar 2016 06:00

Jorden vi lämnade

Mark som kan producera mat är världens mest åtråvärda resurs. Regeringar, storföretag och fonder köper mark för miljarder över hela planeten. I Sverige läggs jordbruket däremot ner. Vad är det Sverige missar men resten av världen ser?

Livsmedelskrisen 2007-2008 lärde många länder en läxa. Dramatiska höjningar i matpriset ledde till social oro och ekonomisk instabilitet. Krisen berodde på torka, högt oljepris och små livsmedelsreserver. Situationen gjorde det uppenbart att tillgången på mat är långt ifrån självklar. Global befolkningsökning och nya konsumtionsvanor ökar matbehovet.

Klimatförändringar och ändliga resurser för tillverkning av konstgödsel riskerar att minska livsmedelsproduktionen. Kraftig urbanisering försvårar kretslopp.

Nationer som inte är självförsörjande på mat säkrar nu livsmedelstillgången utomlands. Asiatiska länder med växande befolkningar är några av de som tagit kontroll över mest mark. Förenade Arabemiraten och Saudiarabien som har dåliga förutsättningar för jordbruk lägger under sig miljontals hektar i Nordafrika och Sydostasien. Kina har köpt ett av USA:s största slakteriföretag. Även västerländska investerare köper mark som en stabil kapitalinvestering.

Sedan år 2000 har 38,5 miljoner hektar mark fått nya ägare som inte är baserade i landet där marken finns, enligt Land Matrix som övervakar markförvärv. Lägg till planerade affärer så landar det på nära 55,3 miljoner hektar. Det motsvarar hela Sveriges yta plus ungefär tre och ett halvt Danmark.

Tidningen Financial Times har besökt en saudisk farm i Etiopien ägd av den etiopisk-saudiska affärsmannen Mohammed Al-Amoudi, i Sverige ägare till Preem och storägare i Midroc. Farmen ska efter betydande investeringar kunna producera 140 000 ton ris årligen –det täcker hela Etiopiens behov. Men där och på många andra platser följs storjordbrukens expansion av anklagelser om att staten tvångsförflyttat byar och konfiskerat mark.

Miljardsatsningarna sker ofta i utvecklingsländer. Men löftet om ökat välstånd gäller inte för alla. Landkonflikter slutar inte sällan med blodbad.

Markrofferiet drivs på av att vi i länder som Sverige äter mer samtidigt som vi producerar allt mindre mat. Ungefär hälften av all vår mat importeras. Det är märkligt att Sverige som utger sig för att vara internationellt föredöme i många andra sammanhang fullkomligt misslyckats med livsmedelspolitiken. Sverige har några av världens bästa åkermarker och goda klimatförutsättningar. Men det är en resurs som vansköts.

När andra länder köper mark världen över minskar arealen åkermark i Sverige till följd av bebyggelse och skogsplanteringar. Inställningen är arrogant av flera anledningar. Dels för att livsmedelsproduktionen flyttas till platser med pågående landkonflikter. Men även för att vi inte tar hand om de globalt sett åtråvärda naturresurserna vi har.

Dagens oansvariga politik kring matproduktionen förstör inte bara stora ekonomiska värden. Politiken bidrar också till markrofferi i utvecklingsländer.

Edvard Hollertz

Mark som kan producera mat är världens mest åtråvärda resurs. Regeringar, storföretag och fonder köper mark för miljarder över hela planeten. I Sverige läggs jordbruket däremot ner. Vad är det Sverige missar men resten av världen ser?

Livsmedelskrisen 2007-2008 lärde många länder en läxa. Dramatiska höjningar i matpriset ledde till social oro och ekonomisk instabilitet. Krisen berodde på torka, högt oljepris och små livsmedelsreserver. Situationen gjorde det uppenbart att tillgången på mat är långt ifrån självklar. Global befolkningsökning och nya konsumtionsvanor ökar matbehovet.

Klimatförändringar och ändliga resurser för tillverkning av konstgödsel riskerar att minska livsmedelsproduktionen. Kraftig urbanisering försvårar kretslopp.

Nationer som inte är självförsörjande på mat säkrar nu livsmedelstillgången utomlands. Asiatiska länder med växande befolkningar är några av de som tagit kontroll över mest mark. Förenade Arabemiraten och Saudiarabien som har dåliga förutsättningar för jordbruk lägger under sig miljontals hektar i Nordafrika och Sydostasien. Kina har köpt ett av USA:s största slakteriföretag. Även västerländska investerare köper mark som en stabil kapitalinvestering.

Sedan år 2000 har 38,5 miljoner hektar mark fått nya ägare som inte är baserade i landet där marken finns, enligt Land Matrix som övervakar markförvärv. Lägg till planerade affärer så landar det på nära 55,3 miljoner hektar. Det motsvarar hela Sveriges yta plus ungefär tre och ett halvt Danmark.

Tidningen Financial Times har besökt en saudisk farm i Etiopien ägd av den etiopisk-saudiska affärsmannen Mohammed Al-Amoudi, i Sverige ägare till Preem och storägare i Midroc. Farmen ska efter betydande investeringar kunna producera 140 000 ton ris årligen –det täcker hela Etiopiens behov. Men där och på många andra platser följs storjordbrukens expansion av anklagelser om att staten tvångsförflyttat byar och konfiskerat mark.

Miljardsatsningarna sker ofta i utvecklingsländer. Men löftet om ökat välstånd gäller inte för alla. Landkonflikter slutar inte sällan med blodbad.

Markrofferiet drivs på av att vi i länder som Sverige äter mer samtidigt som vi producerar allt mindre mat. Ungefär hälften av all vår mat importeras. Det är märkligt att Sverige som utger sig för att vara internationellt föredöme i många andra sammanhang fullkomligt misslyckats med livsmedelspolitiken. Sverige har några av världens bästa åkermarker och goda klimatförutsättningar. Men det är en resurs som vansköts.

När andra länder köper mark världen över minskar arealen åkermark i Sverige till följd av bebyggelse och skogsplanteringar. Inställningen är arrogant av flera anledningar. Dels för att livsmedelsproduktionen flyttas till platser med pågående landkonflikter. Men även för att vi inte tar hand om de globalt sett åtråvärda naturresurserna vi har.

Dagens oansvariga politik kring matproduktionen förstör inte bara stora ekonomiska värden. Politiken bidrar också till markrofferi i utvecklingsländer.

Edvard Hollertz