21 jan 2016 16:54

22 jan 2016 10:00

Ett öppet eller stängt Sverige

Sverige är ett öppet land.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

2015 var året då alla pratade om öppenhet. I ett samhälle som förändras blir det allt viktigare att värna om våra demokratiska principer. Politikers tal och myndigheters texter har nästan drunknat i bedyranden om vår fantastiska öppenhet.

Öppet i betydelsen att vi har fria medier, öppenhet i den offentliga förvaltningen och en rättighet för varje medborgare att få insyn i våra gemensamma angelägenheter. Vi har tagit för givet att detta är en naturlig del i vårt samhällskontrakt mellan medborgare och myndigheter. Sverige har haft en nolltolerans mot maktmissbruk. Det kanske tar lite tid, men förr eller senare vinner folkviljan och de korrupta tvingas stiga åt sidan.

Men något håller sakta på att förändras. Istället för att sopa rent i hörnen har myndigheter släckt lampor och inifrån försökt montera ner den öppenhet som är ett signum för en demokratisk stat. Ofta har man drillat de anställda under förevändning att man ska vara lojal mot varumärket. Ett varumärke ska säga något positivt om en verksamhet och alla dess fläckar måste ivrigt putsas bort.

Nu senast är det polisen som beslutat hemlighålla information som rör brottsbekämpning, säkerhet och annat med koppling till asylmottagandet, enligt ett avslöjande i DN. Riktlinjerna grundar sig i att polisen vill styra vad som skrivs om verksamheten för att ge en positiv bild. Att den tillrättalagda informationen kan bidra till en skev och till viss del förfalskad verklighetsbild tycks inte bekymra ledningen. Många inom polisen har dock anonymt uttryckt att det är skeptiska till hemlighetsmakeriet.

Hur ska vi kunna förstå vår omvärld om vi inte får korrekt samhällsinformation?

Konsekvensen av att skönmåla en verksamhet eller hålla inne med information blir att medborgarna förs bakom ljuset. Det är svårt att inte låta tankarna vandra till diktaturer, där inget negativt får sippra ut och där media går i makthavarnas ledband.

I ett öppet samhälle redovisar man verkligheten, med vissa undantag för uppgifter som exempelvis berör rikets säkerhet. Alla känsliga uppgifter kommer inte att publiceras, men det bör vara medias pressetiska regler som är filtret utåt och inte myndigheternas försök att lägga dimridåer.

Stat, kommuner och landsting borde istället fundera på hur lämpligt det är att vårda ett varumärke hellre än att ärligt berätta om verksamheten.

Det handlar helt enkelt om valet mellan ett öppet eller stängt Sverige.

Karin Eriksson

2015 var året då alla pratade om öppenhet. I ett samhälle som förändras blir det allt viktigare att värna om våra demokratiska principer. Politikers tal och myndigheters texter har nästan drunknat i bedyranden om vår fantastiska öppenhet.

Öppet i betydelsen att vi har fria medier, öppenhet i den offentliga förvaltningen och en rättighet för varje medborgare att få insyn i våra gemensamma angelägenheter. Vi har tagit för givet att detta är en naturlig del i vårt samhällskontrakt mellan medborgare och myndigheter. Sverige har haft en nolltolerans mot maktmissbruk. Det kanske tar lite tid, men förr eller senare vinner folkviljan och de korrupta tvingas stiga åt sidan.

Men något håller sakta på att förändras. Istället för att sopa rent i hörnen har myndigheter släckt lampor och inifrån försökt montera ner den öppenhet som är ett signum för en demokratisk stat. Ofta har man drillat de anställda under förevändning att man ska vara lojal mot varumärket. Ett varumärke ska säga något positivt om en verksamhet och alla dess fläckar måste ivrigt putsas bort.

Nu senast är det polisen som beslutat hemlighålla information som rör brottsbekämpning, säkerhet och annat med koppling till asylmottagandet, enligt ett avslöjande i DN. Riktlinjerna grundar sig i att polisen vill styra vad som skrivs om verksamheten för att ge en positiv bild. Att den tillrättalagda informationen kan bidra till en skev och till viss del förfalskad verklighetsbild tycks inte bekymra ledningen. Många inom polisen har dock anonymt uttryckt att det är skeptiska till hemlighetsmakeriet.

Hur ska vi kunna förstå vår omvärld om vi inte får korrekt samhällsinformation?

Konsekvensen av att skönmåla en verksamhet eller hålla inne med information blir att medborgarna förs bakom ljuset. Det är svårt att inte låta tankarna vandra till diktaturer, där inget negativt får sippra ut och där media går i makthavarnas ledband.

I ett öppet samhälle redovisar man verkligheten, med vissa undantag för uppgifter som exempelvis berör rikets säkerhet. Alla känsliga uppgifter kommer inte att publiceras, men det bör vara medias pressetiska regler som är filtret utåt och inte myndigheternas försök att lägga dimridåer.

Stat, kommuner och landsting borde istället fundera på hur lämpligt det är att vårda ett varumärke hellre än att ärligt berätta om verksamheten.

Det handlar helt enkelt om valet mellan ett öppet eller stängt Sverige.

Karin Eriksson