30 okt 2015 06:00

30 okt 2015 06:00

Billiga pengar bäddar för bekymmer

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Om kartan skiljer sig från verkligheten bör verkligheten gälla, konstaterade europaparlamentariker Gunnar Hökmark (M) i en debattartikel i somras (Svenska Dagbladet 10/8). Hökmark är en av få politiker som öppet har kritiserat Riksbankens minusränta. En av hans invändningar är att billiga pengar, som är resultatet av låga räntor, inte ersätter behovet av strukturella reformer.

På onsdagen meddelade Riksbanken att reporäntan inte förändras, utan ligger kvar på den historiskt låga nivån minus 0,35 procent. I stället stödköper Riksbanken nya obligationer för 65 miljarder kronor. Nästa räntebesked väntas i december och riksbankschefen Stefan Ingves har flaggat för att sänkningar kan vara att vänta samt att interventioner på valutamarknaden kan bli aktuella. Beskedet från Ingves är också att det kommer att dröja innan räntan börjar höjas.

Riksbankens syfte med den expansiva penningpolitiken är att nå inflationsmålet på 2 procent, trots att alltfler börjar tvivla på det målets nytta. Vid sidan om inflationsmålet har Riksbanken till uppgift att stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken för att uppnå hållbar tillväxt och hög sysselsättning. Som bland andra Hökmark framfört är det tvivelaktigt att låta inflationsmålet vara så överordnat att penningpolitiken blir extrem och bidrar till att skapa finansiella bubblor. Inte sällan är ekonomiska bubblor nära sammanlänkade med bostadsmarknaden.

Ingves har flera gånger varnat för riskerna med hushållens höga skuldsättning –vilket ju hänger ihop med att det genom minusräntan är billigt att låna pengar. På bostadsmarknaden har ekonomerna dessutom talat om hyperinflation. Här har Riksbanken ett förtroendeproblem. Att blunda och fortsätta sänka räntan och låta andra instanser sköta hanteringen av hushållens skulder och den skenande bostadsmarknaden är ingen lösning.

Häromdagen dömde kammarrätten i Jönköping dessutom återigen ut amorteringskravet. Enligt kammarrätten kan det strida mot grundlagen. Detta är ett bakslag för de politiker som satt stor tilltro till kravet, men inget större problem i sig. Många banker tillämpar redan någon form av amorteringskrav och problemet är snarare att andra åtgärder, som en långsiktig avtrappning av ränteavdraget, reavinstskatten och hyresregleringen, inte är på bordet.

Finansminister Magdalena Andersson (S) har dessutom öppnat för större offentlig lånefinansiering i kommande budgetar. Parallellt med hushållens höga skulder och en riksbank som enbart jagar inflationsmålet är det en bekymmersam utveckling. När ska regeringen börja tala om strukturella reformer? De behövs både på bostads- och arbetsmarknaden. Samtidigt bör Riksbanken fundera över om kartan den navigerar efter stämmer överens med verkligheten. Billiga pengar håller problem undan för stunden, men riskerar att vara ohållbart på sikt.

Amelie Langby

Om kartan skiljer sig från verkligheten bör verkligheten gälla, konstaterade europaparlamentariker Gunnar Hökmark (M) i en debattartikel i somras (Svenska Dagbladet 10/8). Hökmark är en av få politiker som öppet har kritiserat Riksbankens minusränta. En av hans invändningar är att billiga pengar, som är resultatet av låga räntor, inte ersätter behovet av strukturella reformer.

På onsdagen meddelade Riksbanken att reporäntan inte förändras, utan ligger kvar på den historiskt låga nivån minus 0,35 procent. I stället stödköper Riksbanken nya obligationer för 65 miljarder kronor. Nästa räntebesked väntas i december och riksbankschefen Stefan Ingves har flaggat för att sänkningar kan vara att vänta samt att interventioner på valutamarknaden kan bli aktuella. Beskedet från Ingves är också att det kommer att dröja innan räntan börjar höjas.

Riksbankens syfte med den expansiva penningpolitiken är att nå inflationsmålet på 2 procent, trots att alltfler börjar tvivla på det målets nytta. Vid sidan om inflationsmålet har Riksbanken till uppgift att stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken för att uppnå hållbar tillväxt och hög sysselsättning. Som bland andra Hökmark framfört är det tvivelaktigt att låta inflationsmålet vara så överordnat att penningpolitiken blir extrem och bidrar till att skapa finansiella bubblor. Inte sällan är ekonomiska bubblor nära sammanlänkade med bostadsmarknaden.

Ingves har flera gånger varnat för riskerna med hushållens höga skuldsättning –vilket ju hänger ihop med att det genom minusräntan är billigt att låna pengar. På bostadsmarknaden har ekonomerna dessutom talat om hyperinflation. Här har Riksbanken ett förtroendeproblem. Att blunda och fortsätta sänka räntan och låta andra instanser sköta hanteringen av hushållens skulder och den skenande bostadsmarknaden är ingen lösning.

Häromdagen dömde kammarrätten i Jönköping dessutom återigen ut amorteringskravet. Enligt kammarrätten kan det strida mot grundlagen. Detta är ett bakslag för de politiker som satt stor tilltro till kravet, men inget större problem i sig. Många banker tillämpar redan någon form av amorteringskrav och problemet är snarare att andra åtgärder, som en långsiktig avtrappning av ränteavdraget, reavinstskatten och hyresregleringen, inte är på bordet.

Finansminister Magdalena Andersson (S) har dessutom öppnat för större offentlig lånefinansiering i kommande budgetar. Parallellt med hushållens höga skulder och en riksbank som enbart jagar inflationsmålet är det en bekymmersam utveckling. När ska regeringen börja tala om strukturella reformer? De behövs både på bostads- och arbetsmarknaden. Samtidigt bör Riksbanken fundera över om kartan den navigerar efter stämmer överens med verkligheten. Billiga pengar håller problem undan för stunden, men riskerar att vara ohållbart på sikt.

Amelie Langby

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.