20 okt 2015 06:00

20 okt 2015 06:00

En inhemsk svensk kultur

Det var på regeringens nationella samling Sverige tillsammans som Ingrid Lomfors, chef för myndigheten Forum för levande historia, höll ett anförande.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Lomfors hävdade att det inte finns någon inhemsk svensk kultur, eftersom vi alltid stått under influenser utifrån.

Det hon ville säga var alltså att svensk kultur idag inte är identisk med den svenska kulturen på Birger Jarls eller Gustav Vasas tid. Detta vet naturligtvis varenda människa. Men hennes anförande är talande för nivån på samtalet när svensk kultur ska diskuteras. För det mesta handlar det inte ens om ett diskuterande utan snarare en vilja att demaskera . Med exempel på importerade maträtter, lånord och kungligheters härkomst ska myten om en svensk kultur punkteras.

Det har kommit att bli ett politiskt paradigm att det inte finns någon svensk kultur och att om den mot all förmodan skulle finnas är den ingenting att ha. Detta tankegods har allvarligt skadat den svenska integrationspolitiken, eftersom det knappast är särskilt attraktivt för en invandrare att börja utforska en kultur som sägs vara oviktig för de infödda.

Nationella kulturer är föränderliga på samma sätt som språken. Den svenska vi talar idag skiljer sig markant från hur man talade för 500 år sedan, men förändringen har skett gradvis och i en historisk kontinuitet –på samma sätt som en glaciär långsamt flyttar sig och ändrar form.

Det är sant att nationerna i vissa avseenden är konstruktioner. Hade historien sett annorlunda ut hade vi idag kanske delat nationstillhörighet med norrmännen eller danskarna. Men det finns likväl ett kulturellt råmaterial som är en förutsättning för att denna identitet ska kunna formas.

Det är också sant att vi som definierar oss som svenskar i många avseenden skiljer oss åt. På vissa sätt har stockholmaren mer gemensamt med en storstadsbo i något annat europeiskt land. Men med övriga svenskar delar han också erfarenheter och nedärvda sedvänjor som skapar ett särskilt sätt att se på omvärlden. Socialantropologerna brukar kalla det ”kulturella glasögon”. Det innebär inte att vi ser världen på exakt samma sätt, men att det finns en minsta gemensamma nämnare som förenar oss.

Etnologen Orvar Löfgren har kallat detta för vardagskulturen: en kulturell praxis. Men det vi ofta lyfter fram när vi talar om kultur är istället det Löfgren definierar som söndagskulturen, som är det vi kan sätta på piedestal. Kulturen finns alltid där och formar oss, vare sig vi tycker om det eller inte.

I diskussionen om det mångkulturella samhället tenderar vi att stanna vid det som enkelt låter sig definieras. Mat, musik eller mode blir exotiska färgklickar hos oss, men de förändrar inte den svenska folksjälen på djupet. Normer och sociala koder förändras långsamt. Den invandrare som inte introduceras till det är för alltid dömd till ett utanförskap.

Jonatan Lönnqvist

Lomfors hävdade att det inte finns någon inhemsk svensk kultur, eftersom vi alltid stått under influenser utifrån.

Det hon ville säga var alltså att svensk kultur idag inte är identisk med den svenska kulturen på Birger Jarls eller Gustav Vasas tid. Detta vet naturligtvis varenda människa. Men hennes anförande är talande för nivån på samtalet när svensk kultur ska diskuteras. För det mesta handlar det inte ens om ett diskuterande utan snarare en vilja att demaskera . Med exempel på importerade maträtter, lånord och kungligheters härkomst ska myten om en svensk kultur punkteras.

Det har kommit att bli ett politiskt paradigm att det inte finns någon svensk kultur och att om den mot all förmodan skulle finnas är den ingenting att ha. Detta tankegods har allvarligt skadat den svenska integrationspolitiken, eftersom det knappast är särskilt attraktivt för en invandrare att börja utforska en kultur som sägs vara oviktig för de infödda.

Nationella kulturer är föränderliga på samma sätt som språken. Den svenska vi talar idag skiljer sig markant från hur man talade för 500 år sedan, men förändringen har skett gradvis och i en historisk kontinuitet –på samma sätt som en glaciär långsamt flyttar sig och ändrar form.

Det är sant att nationerna i vissa avseenden är konstruktioner. Hade historien sett annorlunda ut hade vi idag kanske delat nationstillhörighet med norrmännen eller danskarna. Men det finns likväl ett kulturellt råmaterial som är en förutsättning för att denna identitet ska kunna formas.

Det är också sant att vi som definierar oss som svenskar i många avseenden skiljer oss åt. På vissa sätt har stockholmaren mer gemensamt med en storstadsbo i något annat europeiskt land. Men med övriga svenskar delar han också erfarenheter och nedärvda sedvänjor som skapar ett särskilt sätt att se på omvärlden. Socialantropologerna brukar kalla det ”kulturella glasögon”. Det innebär inte att vi ser världen på exakt samma sätt, men att det finns en minsta gemensamma nämnare som förenar oss.

Etnologen Orvar Löfgren har kallat detta för vardagskulturen: en kulturell praxis. Men det vi ofta lyfter fram när vi talar om kultur är istället det Löfgren definierar som söndagskulturen, som är det vi kan sätta på piedestal. Kulturen finns alltid där och formar oss, vare sig vi tycker om det eller inte.

I diskussionen om det mångkulturella samhället tenderar vi att stanna vid det som enkelt låter sig definieras. Mat, musik eller mode blir exotiska färgklickar hos oss, men de förändrar inte den svenska folksjälen på djupet. Normer och sociala koder förändras långsamt. Den invandrare som inte introduceras till det är för alltid dömd till ett utanförskap.

Jonatan Lönnqvist

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.